Jag vet att jag har tjafsat om det förr.. Men varför kan jag inte finna ro? Varför vill jag vara nånstans som inte är här? Och när jag är på väg att ta steget ut i det okända fegar jag ur.. Har suttit större delen av dagen med ett fönster öppet med jobbansökan i Branäs.. Men inte kommit längre än till att sitta och stirra på den.. Och vilja men inte våga.. Jag har även en annons för servitris på ett kryssningsfartyg i medelhavet..  Jag letar jobb som är vart som hellst men inte här.. Eller där.. För om jag hamnar någon annan stans kommer jag ju få lika mycket myror i brallorna där med.. 
Funderar på om min känsla av att vara fast kommer sig av att det faktiskt är 51 veckor, 359 dagar kvar till nästa Medeltidsvecka.. Jag vill inte leva endast en vecka om året...
Jag pallar inte mer av dessa regniga göteborgska sommrar, slaskiga vintrar, invanda spår, avsaknaden av spontanitet.. Att bli nobbad om och om igen.. Vad har jag gjort för att förtjäna att se din försvinnande ryggtavla? 

Eller kommer sig min mellankoli av att idag är min sista dag på Stena? Jag har jobbat här till och från sen jag blev myndig, och kommer antagligen fortsätta att göra det av och till.. Men, det känns annorlunda denna gången.. Det finns inte jobb tillräckligt för de fasta.. Jag kommer inte kunna falla tillbaka i Speditionens trygga famn.. Nu känns det för första gången som om jag står på egna ben, och det är läskigt...

Over and Out